Nyheter

Krönika av Per Gidlund Montén

fredag, 18 mars 2022 12:02

När spelet på isen inte fungerar riktigt som det ska är det lätt att bli uppgiven och tappa sugen och det spiller naturligt över på vad vi gör på läktaren. Här kommer mina tankar och reflektioner kring klacken, om vår historia, vart vi är just nu och vart vi vill vara i framtiden.


Vår historia
Liksom Leksands IF har vi som supporterförening och klack en väldigt rik historia full av både framgångar och motgångar. Vi har sedan starten 1995 växt till att bli något unikt i hockeysverige och det är något vi ska vara väldigt stolta över. Vi har valt att bygga våran egen identitet, utifrån våra egna tankar och värderingar,istället för att som många andra bara ta Stockholmsklubbarnas egendefinierade mall på hur saker och ting vara och vad som är rätt och fel.

Det gör oss på många sätt till något unikt, något äkta och därmed något som många tittar snett på och gärna hackar på, men det är inte något att skämmas över, utan något vi ska vara stolta över, vi har liksom dalfolk gjort i alla år, skitit fullständigt i vad andra tycker och gått den väg vi själva vill.

Men samtidigt som vår historia är något vi ska vara stolta över måste vi vara medvetna om den brokiga väg vi vandrat. Vi minns gärna alla magiska ögonblick när vi gått upp, vi minns magiska matcher från ståplats. Som när Sören Persson bryter en match för att konfiskera Emils megafon och dåvarande södra ledd av en Emil full av energi verkligen är magisk. Eller när vi mer eller mindre får spela boxplay en hel match mot AIK men vi vägrar ge upp utan öser på med ”gnagare, ni hänger med i fem mot tre…”

Som så många andra gånger är det i motgång som vi verkligen tänt till och skapat det absolut bästa trycket, kanske är det för att motgång är det enda vi egentligen vet hur vi ska hantera?

Däremot, som med allt annat i livet, när man tänker på det som varit så tänker man bara på det som var bra. Det är inte roligt att tänka på när vi var hundratalet på norra någon sömnig match mot Troja under 00-talet där vi stod och mumlade ”jobba på” i 60 minuter. Eller all den ångest vi alla haft genom oändligt många misslyckade kval. Men vi har under de 27 år som Leksand Superstars funnits haft den stora äran att ha många kompetenta klackledare, där två stycken verkligen sticker ut. Emil Nilsén och Martin ”Klinga” Söderek har drivit vår läktare enorma steg framåt genom sitt engagemang och sin fantastiska kreativitet, de har en plats i våra historieböcker på samma sätt som de stora spelarna genom historien.

Vår nutid
Idag står vi alla inför en situation som vi aldrig tidigare erfarit. Vi spelar i våra ögon helt värdelöst, men vi slåss för att gå till SM-slutspel. Vi slåss inte längre för vår överlevnad, vi slåss för bonus, för chansen att vinna något.

Vi är nu de supportrarna vi i alla år så gärna hånat för att de inte vet hur motgång känns, för att de inte gick på matcher, för att de inte sjunger.

Jag skulle vilja uttrycka det som att många Leksandssupportrar genomgår en supportermässig livskris, där vi inte längre vet vilka vi är och hur vi ska bete oss. Hela vår identitet i modern tid är byggd kring att vi är underdogs som slåss för våran överlevnad, det är vi mot världen och alla vill oss illa! Jag upplever själv en viss förvirring i hur jag egentligen ska tackla den situation vi idag befinner oss i.

Men under 2022, varje match jag står där och ser paniken i folks ögon så fort motståndarna tar pucken, ser hur sången byts ut mot ett desperat tjippande efter andan när de närmar sig målet, så får det mig att fundera på varför, vart vi är på väg och hur vi ska komma tillbaka i rätt spår. För klackens mening är att skapa energi till laget när det går som tyngst, det är inte att jubla när vi får framgång.

Om vi bara sjunger och skriker när det går bra har vi ingen funktion, inget existensberättigande. Jublandet är inget vi får gratis, det är belöningen för vårt hårda jobb när det varit som tyngst.

Vår framtid, dags att ställa krav
Så hur ska vi ta oss framåt? Jag har inget enkelt och bra svar, utan det är något som alla som är engagerade måste ta tag i tillsammans. Jag skulle kunna ställa mig och skälla ut alla som inte gör som jag säger och hoppas på det bästa, men jag tror inte det är lösningen. Däremot kan jag absolut behöva prata mer, för att försöka motivera och det kan hjälpa på kort sikt i vissa matcher.

Men på lång sikt har vi ett mycket större problem, att vår ståplats blivit en turistattraktion dit man går utan att känna att man måste bidra.

Men jag säger det här en gång, vi sysslar inte med någon jävla upplevelseindustri, det vi håller på med är passion, kärlek och att ge vårt yttersta för att uppnå resultat på isen, till vilket pris som helst. Passar det här inte dig? Då har vi en fantastiskt fin arena i övrigt som oftast har gott om plats över.

För det är dags nu, vi har kommit till nästa era i Leksands IF historia, den eran när vi återigen ska komma till den nivån att vi ska slåss om det där guldet som många av oss aldrig fått uppleva. Vi måste få ställa högre krav på laget på isen, få visa missnöje när de underpresterar. Därmed är det också dags att ställa krav på dig själv, den som står bredvid dig, på mig, på Gustav, på Superstars, på LTC.

Det är dags att kliva ut ur den där förskönade bilden om hur saker var förr, för ursäkta, men våra bilder om dåtiden innehåller oftast bara de fina minnena.

Nu är det dags att vi tillsammans får den här båten på rätt köl igen, på alla plan måste vi steppa upp några snäpp. Vi måste också våga visa känslor igen, vi ska absolut inte gå ifrån den gamla parollen vi ska älska vi ska inte hata, men vi måste skapa en mer korrekt och nyanserad bild av vad hat är.

Majoriteten av det som kommer från norra ska vara positivt och i syfte att stötta vårt lag, men att ibland bua åt motståndare och domare när vi tycker de gjort något dumt är inte hat, det är att sätta press. Här vill jag knyta an till historien och något som jag tycker var väldigt bra under Emils tid, det var att vi inte var rädda att sjunga om domare och motståndare när de gjorde något fel, vi hatade aldrig men vi hånade med glimten i ögat.

Det ska vara jobbigt att komma till Leksand, dels för att vi konstant ska ha ett jävla tryck i våra ramsor, men också för att du ska veta att om du gör något fel mot någon av våra så ska du få höra det. Det är också i känslor som vi hittar energi, energi till att ta i lite extra i nästa ramsa efter den fula tacklingen som domaren ignorerade, energi till nästa ramsa efter att motståndarna fått ett mål som borde varit bortdömt.

Det måste bli ett slut på turistandet och upplevandet nu, vi kommer därför att skapa en permanent plats för klackledare och trumma på västra delen av norra så att de som står där förstår att det kommer att ställa sig någon där om de inte sjunger.

Jag kommer göra vad jag kan för att upprepa budskapet om vad vi är till för och var inte rädda för att komma med era tankar och idéer på vad som kan vara bättre, det är tillsammans vi kommer framåt. Resten är upp till er alla, vill vi vara ett lag som Brynäs som saknar supporterkultur eller vill vi fortsätta vara stolta Leksands IF som står i framkanten? Vi har alltid tjatat om passion oavsett division, det är dags för alla att visa det nu, trots att vi spelar i SHL och inte i allsvenskan, trots att vi slåss för slutspel och inte för kval.

Det ska återigen vara vi mot världen och norra ska återigen bli skillnaden mellan himmel och helvete! Framåt masar!

 

  1. Nyheter
  2. Video
  3. Bilder
  1. Shop
  2. Tävling
http://superstars.nu/images/LLassas.jpglink
« »

Tavlingsbanner 311x206 png

  1. Bli medlem

Bli Medlem 311x206

  1. Resor

Resor 311x206

Vår vision:
Att organisera alla Leksandssupportrar och skapa en stark gemenskap med stolthet för färgerna, där varje match innebär fest och glädje med fullsatta läktare.